Warning: Declaration of googletranslate::widget($args) should be compatible with WP_Widget::widget($args, $instance) in /customers/2/d/5/escapingsweden.com/httpd.www/dina/wp-content/plugins/translate-google/googletranslate.php on line 0 Morgon i Jenin |

Morgon i Jenin

Jag sitter här tom, men samtidigt full av tankar och känslor. Jag har under tre dagar läst boken “Morgon i Jenin” skriven av Susan Adulhawa och boken tog från första sida ett hårt grepp om mitt hjärta. Varje sida fylls av ett hav med kärlek, sorg, hat, styrka, tålamod och hoppet om att en dag få återvända hem. Varje sida har fått mig att fälla tårar av glädje, sorg, ilska, hat, hopp och modet att lämna sitt öde i Guds händer.

De senaste dagarna har jag levt i dåtid, i den tid då mitt hem en gång var Palestina. I min fantasi  har jag föreställt mig över hur min mormors mor och farfars far en gång levde i deras hus i Ashdod och Askalan. Städer jag aldrig besökt, städer som idag till hör ockupationsstaten där palestinier inte är välkomna. Där min mormors mor och farfars far en gång fick fly och bosätta sig tillfälligt, någon annanstans vars öde förde dem till Egypten med hoppet om att återvända till deras hem. Hoppet om återvändo resulterade till min mormors och farfars födelse som i sin tur ledde till min mors och fars födelse, där ödet förde dem samman och födde mig. I Egypten, i deras tillfälliga boende, med hoppet kvar, om att få återvända.  Hoppet hann ifatt mina föräldrar och deras öde blev Sverige. Min farfar blev kvar i Egypten, där han varje år fick förnya sitt uppehållstillstånd, för lika mycket hopp som han hade om återvändo, har Egypten och alla andra arabstäder, vägrat ge palestinier medborgarskap, i hopp om att en dag bli av med dem, till de land som tillhör dem, Palestina. Till Palestina, bland sin kärlek för jorden och olivträden. Min mormors hopp väcktes till liv, då möjligheten att åka till Gaza gavs. Gaza var och är inte hennes stad, hennes hem, men det var hennes land, en del av Palestina. Återigen flykting, men denna gång i sitt land som i världens ögon var Israel. Min mormor lever där än idag, i Gaza, bland mina mostrar, morbröder, fastrar och kusiner. Det som får dem att klara vardagen, är hoppet om återvändo. Hoppets låga som aldrig slocknar. Hoppet som israelerna, trots deras mördande och tortyr, aldrig kommer lyckas släcka. För hoppet och kärleken för sin jord, för sitt arv, för sina rötter, som Susan i boken beskriver så bra, är starkare än rötterna själv. Och rötterna sträcker sig över århundraden, år som inte kan skrivas om. Det kallas historia.

Historian som visar att Palestina är Palestina, oavsett dess blandning av etniciteter. Trots att jag, som många andra palestinier runt om i världen, aldrig levt i ett flyktingläger, utan vuxit upp i västvärlden och dess innehåll, har jag alltid haft Palestina i mitt hjärta. Jag är en flykting, i Sverige som inte har rätt att återvända till det land som tillhör mig. Till skillnad från mig och många miljontals palestinska flyktingar har jag ett medborgarskap, rinnande vatten, fungerande elektricitet, tillgång till utbildning, ett pass att resa med (förutom till mitt hemland) och ett värdigt vardagsliv. Många av mina miljontals flyktingar, lever i misär, lever i betonghus, byggda på varandra då det inte längre finns utrymme att bygga på bredden. De lever under misärförhållanden, runtom i arabländerna, med hoppet och tron om att en dag få återvända. I deras egna land lever de under ockupation, under diskriminering, under ständiga hot och förföljelser och långa fängelsestraff utan varken rättegång eller bevismaterial, från ockupationsstaten. Att hoppet och kärleken för sin jord, sina rötter kan vara så stark, får mitt hjärta att gå i tusen bitar av kärlek för mitt folks styrka och för de öden de hamnar i. Öden av död, sorg, krigande, bönande och förnedring. Att läsa, se och höra, sin mor begrava sina barn, en kvinna förlora sin man, ett barn som förlorar sina föräldrar, syskon, vänner, släkt, får mitt hjärta att gråta. Gråta för vad människor kan göra mot varandra för sitt eget begär, att tillhöra, vara något eget. Hur världen än vrider och vänder på kriget i Palestina, så vet vi alla, innerst inne att Palestina är inte Israel. Och att allt Israel kallar för “israeliskt” är egentligen Palestinskt. I hopp om att äga en egen kultur, ett eget land, egna traditioner och maträtter, ger det aldrig rätten, varken då, nu eller i framtiden, att stjäla någon annans. Aldrig någonsin. Boken beskriver tre generationers öden och deras öden möts av glödande kärlek och lycka. Öden som möts av förtvivlan och hjärtskärande sorg. Öden som möts av krig och förödelse. Öden som möts av konstanta förluster av nära och kära. Öden som möts av hopp och tilltron till att Gud vakar över dem. Öden som möts av styrka. Öden som krossar mig, i mitt vardagsrum, öden som får mina ögon att sprängas av tårar. Öden som berör mitt hjärta så djupt att jag tappar andan.

Jag kommer aldrig sluta föra mina rötter vidare. Jag kommer aldrig kalla Palestina för Israel. Israel är apartheid, Israel är ockupation. Israel lever på stulen mark, historia och kultur. Israel kommer aldrig kunna bli rena för de massmord de utsatt det palestinska folket för. För den stöld, tortyr, ockupation och diskriminering de utsatt palestinier för. Israels handlingar kommer aldrig att tillrättaläggas som rätta. För precis som nazisternas och Hitlers handlingar mot judarna som vi aldrig kommer att glömma, kommer vi aldrig att glömma att Israel stulit Palestina och behandlar palestinier som djur, ohyra, smuts och ovärdiga rättigheter som dess judiska medborgare har. Nazismens tid i Europa och Palestina tillhör historia. Och historian glömmer vi aldrig. Tillslut kommer sanningen ikapp världen. Och hoppet om att återvända lever vidare. För jag kommer aldrig sluta fantisera om hur mitt liv hade sätt ut, om jag hade vuxit upp i Ashdod, eller Askalan, tillsammans med min mormor och farfar, sida vid sida, med hummus, oliver, zatar och bröd som samlar oss i en rund ring i köket med utsikt över mina fäder och morfäders odlingar. Jag kommer aldrig glömma den kamp de var med om och de arv de fört vidare. För dem, för rötterna, för kulturen, för Palestina, kommer hoppets låga aldrig slockna, tills den dag, Palestina funnits sig tillrätta.

Läs boken. Palestinier är människor precis som dig, med drömmar. Få en inblick i deras historia, i deras liv och öde.

”Mor, de mördade dig och begravde dig i sina rubriker. Hur skall jag kunna förlåta, mor? Hur ska Jenin kunna glömma? Hur skall man kunna bära den här bördan? Hur skall man kunna leva i en värld som vänder ryggen till en sådan orättvisa så länge? Är det här vad det innebär att vara palestinier, mor?”

3 thoughts on “Morgon i Jenin

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>